Jag lever!

Hej Sverige och resten av världen!!!
Jag tänkte ge er en uppdatering på vad som har hänt sen jag kom till Uganda. Först svara på lite frågor ni har. Ja, jag mår bra. Ja, jag trivs. Ja, jag har sett massa coola saker. Ja, jag saknar Sverige. Ja, det är varmt. Nej, jag har inte bråkat med dom andra tjejerna och nej, jag har inte fått malaria. Än.

jag kom alltså till Uganda 23 sep eftersom det var nattflyg. Vi åkte direkt till Kampala från Endere(Där flygplatsen är) och åt frukost hos Kasaija familjen som är Pastor i kyrkan Julius och familjen gick i när dom bodde i Kampala. De bodde för övrigt också brevid dom när de bodde i Kampala.
Vi vilade lite men sen åkte vi och handlade lite, vi såg stan och försökte smälta att vi kommit fram.
Det vi annars hunnit göra är att vi åkte till Hoima och hälsade på Bitamazire släkten, fastrar, kusiner och gamla gamla vänner. Det var jätte häftigt att åka ut på riktiga landsbygden i Afrika. Det var vägar som inte riktigt skulle kallas vägar i Sverige...snarare plöjd åker eller liknande. Nej jag tror t.om en plöjd åker är lättar att ta sig fram på. Men Julius fixade allt. Sen var det människor, kor, getter, hundar, motorcyklister, cyklister och andra fordon som inte direkt brydde sig om vart eller vilken sida de var på. Mycket intressant att köra här. Det finns regler, det är bara att ingen följer dom.
Hoima var annars väldigt grönt, mycket palmer, buskar, kasawa och andra stora träd med och utan färggranna blommor. Det är kullar eller små berg runt hela Kampala och Hoima och det är vackert. Så otroligt vackert. I Kampala var det inte så varmt, kanske runt 23-25 grader mitt på dagen så det var alldeles lagomt när vi precis kommit. Tyckte iaf jag.
Vi sov över på ett hotell i Hoima och dagen efter åkte i ännu längre ut på landet till Julius land han äger. Det är stor mark, ca 120 hektar mark. Vi gick runt hela den marken och kollade på hans ägor. Så otroligt vackert återigen.  Det var skönt att få röra sig lite och se av allt vad Uganda har att erbjuda. Både statsliv och landsbygden.
Vi åkte sen tillbaka till kampala, det är trip på drygt 3-4 timmar och då var man ganska matt efteråt. På söndagen var vi i kyrkan. Där snackar vi ljudlig kör. Man brydde sig inte nämnvärt om personers öron men oj vilket tryck! Det skulle man ha hemma också. Pastorn som predikade var ja..hur ska man säga...inte det lättaste att förstå. Han pratade engelska.typ. Men pratade så sjukt fort och skrek mer eller mindre att man gav upp efter ett tag. Sarah och Liz, dotter till dom vi bodde med, gick till Julius ungdomsgrupp men jag och Lotta skulle promt titta på hela mötet inne i kyrkan. Misstag! Vi fattade inget. Vi hörde lite Praise the lord och God is Good ibland. Det var allt. Men men det var skönt att ha varit i kyrkan iaf.  När gudstjänsten var slut så var det bröllop i kyrkan som vi tittade på. Kanon fint. Mycket smycken, mycket skrik och tjom. Det gillade jag.
På kvällen åkte vi till Ndere i Kampala och kollade på danser från olika ställen i Uganda. Kanon kanon kanon häftigt!! Ska lägga upp en video så ni får höra och se.
Måndagen kom, dagen vi skulle lämna Kampala och åkta till Pader. Vårat hem för 3 månader. Resan var låååååååång. Vi åkte halv sjuk, halv sex sv tid, och hämtade upp Juliet som är IAS ugandas "chef" som är lite våran kontaktperson här. "Mamma".
Resan gick bra, vi stannade i lira och åt och vilade upp oss lite men fortsatte senare. Längs vägen blev det lite "changing tires". D.vs kisspaus.  Man säger så just för att det var farligt under kriget att stanna längs vägen och man gjorde inga kisspauser då OM man inte fick punka och behövde byta däck. Så nu fick ni lära er det också =)
Väl framme i Pader stannade vi på FN´s ambassad och hälsade på nån och sen gick vi på en riktigt toalett, med toalettstol och doftspray. ALLT! Jag blev kär..Vi åkte sen vidare till vårat hem, som inte har toalettstol utan det är som en urinoar på marken, jag blev väldigt dålig på kvällen. Typ kolik liknande symptom. Men med bön och många toalettbesök så löste det sig.  Jag har lite personliga problem med toaletterna skulle man kunna säga...vi kommer inte riktigt överens. Men tre månader borde göra susen eller??
Det som annars är jobbigt är väl värmen. Jag trodde jag skulle klara det bra efter alla år på Fyrishov men icke. Jag dricker enorma mängder vatten och det måste ju ta vägen någonstan...just det. Mitt personliga problem. Ser ni den onda cirkeln? Eller snarare " MT sluta vara fjantig " cirkeln.  Tur att man får ett tag på sig att bearbeta detta..
Igår så var det en massa möten med de olika ansvariga för olika projekt och organisationer. Vi träffade Florence som är våran kontaktperson i Pader. Hon är chef för ias Pader och på deras kontor hade vi lite fritid med internet en stund som var så nice! När blev jag så beroende av internet?  Vi åkte sen på nästa möte på skolan vi ska vara på som CCF stödjer och där träffade vi rektorn och Alice som är chef för CCF.(Christian Counselling Fellowship) Vi fick ingen rast eller vila direkt utan vi åkte direkt ut på vårat första uppdrag med IAS. Det var två vattenpumpar som skulle överlämnas till två olika byar nån timme utanför Pader. Hos varje by var det fantastiskt häftigt att se deras glädje över vattenpumpen och det nya liv som väntade dom. Hälsa och närhet till deras viktigaste tillgång. De dansade och sjön. De gjorde sjuka grejer med sina röster och tungor som jag ska försöka ge mig in på. jag tror jag kan fixa det. Men inte är det direkt fint haha.
I själva överlämnandet av de färdiga vattenpumparna så var det massa tal från de olika byarnas ledare från alla i ias och vi skulle självklart presenteras. Tur man inte har nått problem med att få uppmärksamhet. Alla hälsar och skakar hand, vissa kvinnor ställer sig på knäna och hälsar. Det är så det visar sin respekt. Alla pratade inte engelska såklart så vi lärde oss lite Acholi på vägen också.  God morgon och tack (som också betyder trevligt att träffas).  Jag och tjejerna fick i vår sista by vara de första som pumpade fram vattnet i den sista byn. Det var kul, dock var det strålande sol där och det blev lite för mycket mig. utan lunch (förutom några kex) så blev jag för första gången i mitt liv svimfärdig. Läskigt. jag hetsåt kex i bilen på vägen tillbaka och mådde mycket bättre dä. Socker räddar liv. hehe.
Det som var fantastiskt med den vårat out in the field upplevelse var deras otroliga tacksamhet. Juliets tal hon höll i de två byarna var otroliga. Hon improviserade båda talen efter det hon såg de behövde höra. Vilken kvinna.
På kvällen så åt vi middag. Vi pratade lite med Susan och Ellen som bor hos Alice också som kommer från Australien. Dom är i skolan just nu och pratar med flickorna och kollar läget i Pader. De hur mysiga som helst. Deras dialekt är oslagbar. De båda bor i Sydney så nu ska jag dit haha. Många ställen jag ska på haha. Får se om det blir fler resor efter den här. Den här lär väl förändra mitt liv som Julius säger. Vad vi än dricker, äter eller ser så är det life changing haha. Har blivit ett litet skämt hos oss just nu. Men det han säger är sant. Det är life changing. Allt vi ser påverkar oss, på olika sätt visserligen men de påverkar.
Det är en utmaning absolut, utmaning hälsomässigt och ens egna tålamod.

Idag så hade vi en ledig dag. Vi har varit på CCF kontor med wireless internet hela dagen. Nu ska vi till min Pader kärlek...FN´s ambassad med EN RIKTIG TOALETT!!!!!!!

Älskar er, älskar Gud och saknar er.
Kram, puss och nyp.

God bless