ibland behöver man klaga..

Den här resan tar på mitt tålamod...jag behöver space ibland annars blir jag knäpp.
Här finns inte direkt nått tillfälle att gå undan eller bara vara ensam...(Okey det var inte kul att vara ensam i 10 dar i Kampala men ändå!)
Jag är sur...irriterad...och har inget tålamod för fem öre. Minsta lilla grej och jag måste bita mig hårt i tungan för att inte fräsa till.
Jag tror att det är för att jag är bra mycket äldre än de andra två (vilket märks ganska ofta)
Våra stilar skiljer sig lite. Jag är inte riktigt lika entusiastisk, (Okey jag vet att det inte låter som mig men d är sant..) jag har helt andra tankar om resan och upplever det mesta på ett väldigt mer annorlunda sätt.
Tror att det är för att jag var i USA i 3 månader och jag tror att jag fick mitt äventyr där och nu är det nog mer personlig utmaning. Inte så mkt som är spännande..jag har dessutom bott hemifrån i nästan 5 år så det är inte första gången jag lämnar hemmet. Det som är jobbigt för mig är inte jobbigt för dom. Jag som person har bakteriskräck, lortskräck, diskskräck och sånna fjantiga saker..Så det är det som är svårt att ta att man aldrig är riktigt ren eller att saker runt omkring inte är det. Så jag har dom utmaningarna.
Sarah är hemma så för henne är det ju inget som är ovanligt(kulturmässigt)
och Lotta är nog mest glad att vara borta hemifrån haha. Hon kommer nog flytta hit om några år..Så det lämnar mig och min otroligt mogna attityd ;P
Nu måste man dock skärpa sig i humöret, släpper man fram sin irritation så blir det bara jobbigt..vi umgås alla tre så tajt hela tiden att dåligt stämning skulle göra den här resan fruktansvärd.
Jag är exentriskt åt alla känslohåll..glädje, ilska och sorg. För första gången i mitt liv har jag inte varit den glädjespridaren som jag brukar vara..kanske har jag tappat det..
Nåja ska väl försöka rycka upp mig och bete mig som den 23 åriga kvinna jag är och vara lite vuxen för första gången i mitt liv..

Peace and love

God bless