Uppmuntrande söndag

I söndags tänkte jag slå till med att prova en frikyrka, tänkte att jag tar första kyrkan jag kommer att tänka på och tänkte då på Ulriksbergskyrkan. Mötet börjar 10.00, jag måste då åka hemifrån strax efter 9.00. Tidig morgon på helgen tycker jag, men det var bara att masa sig upp.

Jag hade förväxlat kyrkan med en annan i tanken, så jag tänkte inte på att det var den kyrkan som min mans kusin går i. Så när jag så "anonymt" gick in där så var jag inte så "anonym" längre.
Innan jag träffade på kusinen med sitt sällskap så var jag "anonym", och passade på att tänka på hur jag bemöttes.
Den där församlingen är mycket större än nån annan församling jag varit i än så länge i Växjö, vilket gör att jag känner mig mer hemma. Påminner helt enkelt om Uppsala. Många studenter vilket också då påminner om..Uppsala. Bra lovsångsband, duktiga sångare..påminner om Uppsala. Helt enkelt en liten "hemmakänsla".

Jag blev ordentligt omhuldad när jag kom in, redan vid ytterdörren stod en värd och sa välkommen, sen stod det ytterligare en värd vid ingången till kyrksalen och tog i handen. Jag mötte dessutom flera unga och medelålders i kapprummet där det inte bara va den "du är ny, jag är nyfiken på dig" blicken utan fick en nick, ett leende och nån sa faktist hej. Till lilla mig.
Självklart fattade jag ju att jag antagligen skulle träffa på mannens kusin med sällskap så jag letade lite efter dem när jag gick in i kyrksalen och när jag såg de satte jag mig faktiskt hos dem. Bröt mitt projektutförande lite..

Ulriksbergskyrkan är en frikyrka, så där känner jag till rutinerna om man säger så. Inget oväntat kom utan bara bekväma, bekanta och enligt mig, fantastiska "rutiner".
Lovsång, välkomstord, bibelord, bön för mötet, lovsång, predikan, lovsång/inbjudan till förbön. Classic so to say.
En fin extra "touch" dom hade var att dom hade c. 9-10 olika nationaliteter framme som sa God morgon och välkomna på deras olika språk. Det var väldigt väldigt fint.
De har väldigt mycket lovsång i ulrik.kyrkan. Det uppskattas av lovsångstokiga MT.

Predikan var klockren med tanke på vad jag var där på för "mission".
Pastorn i den församlingen hade ett tema som kallades "Guds växthus" och i det tema var dagens predikan om "sund öppenhet. (Du kommer kanske ihåg mitt först inlägg om hela projektet att det jag var ute och letade efter var en församling som var "öppen".)

Jag skrev anteckningar under predikan så ni ska få dom här: (Jag tappade nog tråden ibland så ursäkta om ni inte fattar)

Sund öppenhet. I Temat "Guds växthus" (5 dagars serie. 2/5) 

Kom som du är och låt dig formas till kristuslikhet.
En församling liknar ett växthus. Människorna i församlingen är som plantor. Plantor behöver ljus, värme och god omvårdnad. Om allt är i sin ordning är allt fullt av liv och växt. På samma sätt är församlingen som ett växthus. För att det ska vara fullt av liv och tillväxt behövs ljus, värme och god omvårdnad. En annan sak som är gemensamt med ett växthus och plantorna är att det även behövs beskärning och gallring. Det får inte vara så att en planta tar för mycket plats så att andra plantor inte kan få växa till och precis som när du beskär ett träd och det då bär mer frukt så behövs församlingen beskäras så att det bär mer frukt. Det gör ont men det är nödvändigt.
"Ordet blev kött(...)och han var full av nåd och sanning. Joh. 1:14
Som en församling måste man hålla ihop nåden och sanningen. Lyckas man med det så växer det.
(...)"varken den som planterar eller den som vattnar betyder något. Bara Gud kan ge växten". 
1 kor 3:5-7
Det handlar aldrig om oss i slutändan. Det är aldrig församlingen som "skapar" växten. Det är alltid Gud som har sista ordet. Gud som gör "the final touches".

Guds nåd

Nåden gör oss hela som människor och får oss att blomma ut.
Utan nåd kommer vi inte att blomma ut till den människa som vi är skapade till och inte att växa.
Det behövs ljus, värme och omsorg.
För att som församling kunna vara ett redskap behöver vi visa vem Kristus är.
"Av hans nåd har vi alla fått nåd och åter nåd" Joh 1:16
"Barmhärtig och nådig är Herren. Sen till vrede och rik på kärlek" Ps.103:8
Nåd är att få förlåtelse och nåd är att GE förlåtelse.
Det är ingen rättighet. Nåd är något du får utan att förtjänat det. Nåd är att när du misslyckas så blir du förlåten. Nåd är inte"överslätande" av synder, det är att bli befriad från synderna. Guds nåd provocerar och befriar.
Om du vet att du är i behov av nåden--då är den befriande.
Men om du,som fariséerna, tycker att du är lite "förmer" än andra människor, ja då är nåden provocerande. Det var därför Jesus var så provocerande för fariséerna. De hade sin perfekta fasad men med ett ruttet inre. Jesus såg igenom skalet och erbjöd nåd, men eftersom de ansåg sig själva "perfekta" så blev det oerhört provocerande.
Vi måste ge utrymme till nåd.
Sanningen i sig, i sin ensamhet och utan nåd. Den befriar inget.
För att kunna säga sanning behöver man nåden.
Sanning kan utan nåd vara rent av mer skadlig än man tror. Bryta ner istället för att bygga upp. Trycka ner och fängsla istället för att förlösa och befria en människa. Jesus sa alltid sanning, och använde sig alltid av nåden som nyckel till befrielse. Människan vet redan sin skuld, Jesus visade att han visste men att han erbjöd något så mycket bättre. Kärlek. Nåd. Förlåtelse.

"Väx till i nåd och i kunskap om vår Herre och frälsare Jesus Kristus".2 Pet 3:18
"Se till att mogna i nåden och insikten om vår mästare och befriare Jesus Kristus" 2 Pet 3:18
"Ty av nåden är ni frälsta, inte genom tron" Ef. 2:8-9
Räddningen är helt och hållet Guds..

Nådens fostran

"(...)Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som är, medan vi väntar på det saliga hoppet(...) Tit 2:11-13

Guds sanning

"Inte heller jag dömer, gå nu och synda inte mer" Joh 8:11
För att sanningen ska "ta rätt" behövs det lindas in i mycket nåd. Ordet sanning har med verklighet att göra. Att leva i det verkliga livet, utan roller och masker. Vi ska hjälpa varandra ut i det verkliga livet. Jesus var alltid verklig. Han visade de mänskliga sidorna, han var ledsen, arg, glad och samtidigt befriande.

Min lilla sammanfattning.
// För att kunna befria en människa från sin skuld och skam, behövs sanningen. Den i sig är inte befriande men i sanningen måste det finnas nåd och med nåden kommer ju då förlåtelse. Nåden och förlåtelsen kommer av ren kärlek. Så när vi säger sanningen till en människa får det inte vara med en sanning som byggs på "jag är bättre än dig därför kan jag säga hur dåligt du är" utan sanningen ska "byggas" med kärlek. Genom den kärleken kan nåden uppenbaras och fullständig förlåtelse upplevas och människan kan lämna sin skulder och sin skam och bli helt befriad. Genom att låta nåden och kärleken den har gå först, är det omöjligt att döma en människa. Gud dömer. Gud förlöser. Vi är redskap och inga Gudar. Många verkar dock ha vänt på dom två. Ibland använder sig vissa av Gud som ett redskap för att själva göra sig till "gud"="framstå som perfekt".

När vi låter alla fungera på de olika sätt som de redskap vi är skapade att vara i Guds växthus, några vattnar, några planterar, några gödslar och några skördar. Det är då en församling växer och det är så en församling visar sig som den helhet som kristikropp fungerar. Men oavsett hur mycket vi sköter om våra växthus så är Gud alltid den som skapar växten. Hallelujah.  //

Jag tycker väldigt mycket om predikan som var. Det var saker jag tänkt, tyckt och funderat mycket på själv.

Tillbaka till projekttankar då.
När mötet var slut och det var dags för kyrkkaffe så skulle vi gå och ta oss en kopp kaffe(Jag har ju sockerförbud i feb så ett glas vatten blev det för mig) och medans vi gick ut ur kyrkosalen stoppade en kvinna mig och frågade om inte jag var babysiminstruktör. Blev ytterst förvånad då jag i mitt huvud fortfarande borde vara "anonym" i denne församling. Jag svarade att det var jag ju. Då drog kvinnan fram sin dotter med man och deras bebis som jag haft flera perioder i babysim i Växjö. Så roligt! Vi pratade ett bra tag, lilla frikyrkovärlden kom åter fram då vi insåg att vi kände bekantas bekanta os.v. Lilla plutt Sverige..alla känner alla.
Det var i vilket fall som helst, väldigt trevligt och mysigt.

Jag berättade om mitt lilla projekt för kusinen jag satt med under mötet och fick skämtsamt frågan vilket "betyg" Ulriksbergskyrkan" fick. Nu sysslar jag definitivt inte med betyg på kyrkor, men jag kan säga att i söndags var en dag då Gud levererade överraskningar på rad. =) Gud får 5 av 5 kors ;)

När jag skulle gå från kyrkan och återigen var själv i kapprummet så sa en okänd kvinna för mig i samma rad ett gulligt hej då medan jag satte på mig jackan. Jag tittade upp och log, sa hej då och gick därifrån.

Jag tror, utan att veta självklart, att mitt besök där hade varit lika trevligt även om jag inte suttit med min mans kusin med sällskap. Det bemötandet och välkomnandet jag fick när jag kom och gick ensam var väldigt väldigt bra. Frågan är, hur lever den församlingen upp till sin egen pastors predikan?
Är det en sund öppenhet där sanningen levereras med Nåd och kärlek?
Jag är nästan sugen på att faktiskt börja gå i den församlingen och veta om jag skulle bli accepterad där.

Gör en fortsatt bra vecka, njut av Guds nåd. Det finns alltid något att tacka för om du så bara kan tacka för Guds nåd en dag så gör det. Tacksamhet skapar en närmare relation med Gud Fadern.

God bless u. Kom ihåg. Du är förlåten. Gå nu och synda inte mer.

LOOOOVE

Första kyrkan

Då kommer här en utvärdering på den första kyrkan jag gick i. Svenska Kyrkan i Tingsryd.
Det var inte planerat. Hade faktiskt tänkt gå i en annan men det var inget där, så jag körde vidare till Svenska Kyrkan.
Jag har inte varit i en mässa på flera år och som den frikykotjej jag är blev det en hmmm..omväxling om man säger så. Lägg då till att den senaste gång jag var i S.K så var det på en högmässa i Uppsala Domkyrka..Du var lite mer neutral då än i Tingsryd.
Det var ungefär 25-30 personer där. Trevliga präster. Väldigt bra predikan.
Predikan handlade om att om vi inte får se tecken och under så har vi svårt att tro.
Att våga leva i tro och i den tron överlämnar man hela sig själv med alla sina rädslor och farhågor.
Att tro handlar om att överlämna allt och att leva i närhet med Gud och låta Gud ta hand om en. Många formar en Gud som är nära men som man kontrollerar och passar sina egna behov. Då lever man inte i samlevnad med Gud- man kontrollerar när Gud får ta hand om en. Istället för att låta Gud ta hand om allt hela tiden. Men att våga överlämna hela sig själv är läskigt, otäckt och skrämmande. Man kan känna sig utom kontroll men i själva verket är det då som Gud har mest kontroll. Och Gud vill bara Gott. Att kunna lita på Guds ord och våga tro att Jesus är Messias.

Under mässan så skrev jag ner lite reflektioner, visst jag är kristen och troende men jag kände mig nog lika obekväm som vilken "aldrig gående i kyrkan person".
Här är mina reflektioner.
För en icke S.K gående så är det lite jobbigt att hänga med när man ska stå/sitta/svara som församling. Tydligt exempel på att jag var ny där var att vid kollekten så gick kollektdamen nästan förbi mig då hon antagligen inte förväntade sig att jag skulle ge, men jag reste mig upp lite och vinkade till så hon vände och jag fick ge. Jag skrattade lite för mig själv i bänken efteråt..
När det började närma sig nattvarden började jag känna mig lite stressad.
Hur gör dom här? Dricker de ur kalken? Doppar dom brödet? Niger, nickar eller gör korstecknet mot korset? Jag försöker tjuvtitta på dom andra samtidigt som jag försöker släppa fram äldre som inte orkar stå i kö. Ler mot dom äldre som tittar nyfiket på mig. Kommer fram till prästerna och försöker se cool och asbekväm ut medans jag ber den Helig Anden om lite styrka att inte börja fnittra då den stressande situationen börjar göra mig fnittrig. Lyckas dock ta emot både bröd och doppa brödet i kalken utan nått större misstag eller nått hysteriskt fnitterattack. Dom flesta kvinnorna jag sett har nigt mot korset men jag känner mig inte bekväm med det utan jag tittar upp lite och tänker för mig själv en egen tackbön för uppoffringen och går tillbaka till bänken. Tänker lite för mig själv på väg tillbaka att om jag niger eller inte niger hänger nog inte på om jag kommer till himmelen eller inte. Kunde inte undgå tänka vad skulle en okristen tänkt...

Efter mässan så var det uttåg ut kyrkan. Prästerna hade ställt sig vid utgången och tog alla i hand, eftersom jag satt längst bak var jag först fram. jag tackade för predikan och prästen höll kvar handen du vet en sån där berömd "några sekunder för länge för att vara bekvämt" och sa, du är varmt välkommen att stanna på kyrkkaffe!
Nu var jag så ovan, obekväm och jag vet inte...i vilket fall som helst så såg han nog min "stressförvirrelse"och tillade snabbt efteråt att man inte behövde gå på kyrkkaffe, det var helt frivilligt. Lite "tjurig" som jag är så sa jag "jag vet.. " tackade och gick.

Så jag följde inte mina egna riktlinjer för projektet att stanna på kyrkans kyrkokaffe. Men det kändes jobbigt att gå över en parkering in i ett hus jag inte visste jag skulle ta vägen i och på det helt ensam...det blev för skrämmande för mig faktiskt.

Jag ska ge Tingsås Församling en ny chans. =)

Vi får se vad det blir för kyrka på Söndag =) Förra helgen jobbade jag och kunde inte gå i nån.

Ha nu en fantastisk helg!

God bless you!

Projekt Med vassa armbågar 2014

Det var ju ett tag sen man använde sig av min gamla Uganda blogg...sisådär 4 år sedan...(!!!!!!!)

Men nu har jag tänkt börja igen. Med ett syfte. Att berätta om min resa att det är svårt som kristen att komma in i en församling. Ja, det låter sjukt. Sjukt dumt. Sjukt konstigt. Sjukt märkligt. Sjukt helt enkelt!

Det hela började egentligen redan som tonåring. Kristen. Frälst. Övertygad. Borde vara en rätt lätt match som nyinflyttad till en ny kommun och då lämnat sin gamla kyrka bakom sig att komma in i gemenskapen. Kan man tycka.
Ett ord. Grupperingar.
Inget ont om grupperingar, det är väldigt mysigt och gosigt i dessa grupper. Människor mår förhoppningsvis bra och upplyfter varandra andligt och själsligt.
Som ny...huuuuu. Det.Är.Inte.Lätt. Just saying.
Det tog mig på ett ungefär..4 år att ta mig in i den församlingen jag sist tillhörde. Det blev inte under min tonårstid då. Jag hade hunnit bli "vuxen".
(Måste tillägga att jag menar gemenskapen hos församligen. Jag hade några vänner som fanns hos mig hela den här perioden och hjälpte mig orka hela vägen in i församlingens gemenskap)

Jag menar inte att man ska få gemenskapen gratis..att den bara hockus pockus ska finnas där så fort nån sätter sin fot innanför dörren. Jag menar att det ska och borde vara en öppen gemenskap hos alla. En längtan att få sin "grupp" ännu större.
För att komma in i församlingen krävdes det, dels flytt in till staden. (Vilket givetvis hjälpte det mycket rent "ska vi ta en fika mässigt") Och ett större ansvarsområde som "krävde" uppmärksamhet. Då! Sa det pang i bygget. Då syntes man i församlingen. De gamla hälsade och pastorn kunde sätta sig ner vid kaffebordet.
Det var en fantastisk tid då, lång resa dit som krävdes ihålligt bussandes, körandes och engagera sig. Men belöningen kom. Och den kyrkan fick lämna då jag träffade min nu make. Som bor i Småland. Jag flyttade...igen.

Jag tror det är så här. När du kommer som kristen till en kyrka är du redan där ointressant. Säg att du är ofrälst och går till kyrkan. Du blir då ett uppdrag. En utmaning. Någon att lägga sin uppmärksamhet på. Vad har du att vinna på en kristen? Inget..den är ju redan frälst.
Du blir möjligtvis intressant om det saknas folk i städgruppen...(Den förfrågan fick jag väldigt tidigt...tror inte en okristen får det som första fråga)
Jag kan sjunga, jag kan spela flöjt(bättre än sången) och jag kan spela piano. Jag berättade det vid nått tillfälle och blev erbjuden att sjunga i kören. (FANTASTISK KÖR) men min längtan att få leda lovsång, vara med i lovsång..den fanns ändå kvar och blev inte riktigt besvarad i den församlingen.

Det här låter ju bittert. Jag är inte bitter. Mitt i allt detta fick jag möta Gud, utmanades, fick fantastiska vänner och god bibelkunskap. Dessutom är jag tacksam. Det förberedde mig nämligen för det som kom.

I Småland möttes jag av samma slags svårighet. Nu åt ett annat håll. Församlingen jag gick till först blev först ett gott möte. Pastorn intresserade sig för mig, fick veta att jag var kristen, blev glad att veta att jag varit en engagerad person i kyrkan och när hon frågade om min relationsstatus och mitt svar blev sambo...ja..då var jag helt enkelt mindre värd än en myra. Jag tänkte dock att NEJ! Det här ska inte slå ner mig, jag SKA in i en församling så jag gick på nått möte, fick nån nick av pastorn ett svagt hej kanske. Resten av församlingen hade redan rösta Nej på min förfrågan att hjälpa till i ungdomsarbetet. Tack vare min mans släktingar som gick i den kyrkan gick jag när dom gick. Dom flyttade senare och då avtog mina kyrkbesök. Tog dock upp min längtan för lovsång som brann och brinner starkt i mig och en fantastisk kvinna i den församlingen tog in mig i sitt nybildade lovsångsteam. Mitt instrument blev sång och flöjt. Lycka. Nu tänkte jag ändå att nu blir det lättare. Första träningen för mig och pastorn ska ha en "föreläsning" för lovsångsteamet. Märker att alla är lite fundersamma..varför då? Dom har inte fått nån tidigare?
Pastorn berättar om faran att använda sig av kristen musik för att framhäva sig själv och upplyfta sig själv. Lovsång är den renaste och klaraste form av tillbedjan och bön till Gud och den ska inte fläckas ner av personer som vill framstå som soloartister. Så därför berättade hon hur illa det är om nån sjunger en "solovers"(Som dock min ledare struntade i sen..) Det kan vara en ren tillfällighet...jag kände mig dock oerhört misstrodd.
P.ga av tidsbrist kunde jag inte fortsätta i lovsångsteamet men teamet var urgulligt och fantastiskt.

Det har nu gått nått år sedan detta och jag har inte gått till nån kyrka. Jag ber för mig själv, lovsjunger i bilen, hemma och vid pianot. Känner dock att jag behöver och anden behöver koinonia. Andlig gemenskap.

Därför har jag funderat länge och väl på ett projekt jag kallar. Med vassa armbågar.
Där jag vill se hur olika församlingar öppnar upp sig för en ny kristen människa.

Har olika kriterier. ;)
Får jag nått handslag av någon ANNAN än mötesvärden?
Får jag leende/nick av pastor/präst/ledare?
Någon som hälsar och frågar mitt namn?
Blir jag förfrågad att stanna på kyrkkaffe?(om detta erbjuds)
Får jag sällskap vid bordet när jag sätter mig ner?

Hur jag kommer gå tillväga med projektet.
Jag går till en kyrka jag tror jag är anonym i. ( De kyrkor jag redan varit i kommer inte vara med i projektet)
Jag kommer att gå ensam.
Sätta mig längst bak. (Typiskt ny)
Ha bibel framplockad.
Sjunga när jag kan sjunga och vara så engagerad jag kan i mötet.
Stanna på kyrkkaffe om det erbjuds i den kyrkan.

Ett projekt ja kommer att testa i alla olika kyrkliga samfund. (Som jag har nära mig där jag bor)
Längs vägen hoppas jag kunna bli motbevisad att det ska vara svårt som kristen att komma in i en gemenskap. Längs vägen hoppas jag att jag får höra fantastisk undervisning och längs vägen hoppas jag att genom mina upplevelser få dig att kanske tänka efter...hur är det i min församling? Har vi verktyg för att fånga in dom kristna som kommer. Är vi öppna? Är vi välkomnande? Är jag välkomnande? Vad gör jag för att hjälpa en syster eller bror hitta sitt andliga hem i världen?

Nu har jag redan hunnit starta projektet innan bloggen blev klar så en kyrka ska få sin beskrivning i ett inlägg i veckan.

Med mycket kärlek, värme och Guds oändliga nåd och ljus.

Maria-Therese Davidsson