Det var inte planerat. Hade faktiskt tänkt gå i en annan men det var inget där, så jag körde vidare till Svenska Kyrkan.
Jag har inte varit i en mässa på flera år och som den frikykotjej jag är blev det en hmmm..omväxling om man säger så. Lägg då till att den senaste gång jag var i S.K så var det på en högmässa i Uppsala Domkyrka..Du var lite mer neutral då än i Tingsryd.
Det var ungefär 25-30 personer där. Trevliga präster. Väldigt bra predikan.
Predikan handlade om att om vi inte får se tecken och under så har vi svårt att tro.
Att våga leva i tro och i den tron överlämnar man hela sig själv med alla sina rädslor och farhågor.
Att tro handlar om att överlämna allt och att leva i närhet med Gud och låta Gud ta hand om en. Många formar en Gud som är nära men som man kontrollerar och passar sina egna behov. Då lever man inte i samlevnad med Gud- man kontrollerar när Gud får ta hand om en. Istället för att låta Gud ta hand om allt hela tiden. Men att våga överlämna hela sig själv är läskigt, otäckt och skrämmande. Man kan känna sig utom kontroll men i själva verket är det då som Gud har mest kontroll. Och Gud vill bara Gott. Att kunna lita på Guds ord och våga tro att Jesus är Messias.
Under mässan så skrev jag ner lite reflektioner, visst jag är kristen och troende men jag kände mig nog lika obekväm som vilken "aldrig gående i kyrkan person".
Här är mina reflektioner.
För en icke S.K gående så är det lite jobbigt att hänga med när man ska stå/sitta/svara som församling. Tydligt exempel på att jag var ny där var att vid kollekten så gick kollektdamen nästan förbi mig då hon antagligen inte förväntade sig att jag skulle ge, men jag reste mig upp lite och vinkade till så hon vände och jag fick ge. Jag skrattade lite för mig själv i bänken efteråt..
När det började närma sig nattvarden började jag känna mig lite stressad.
Hur gör dom här? Dricker de ur kalken? Doppar dom brödet? Niger, nickar eller gör korstecknet mot korset? Jag försöker tjuvtitta på dom andra samtidigt som jag försöker släppa fram äldre som inte orkar stå i kö. Ler mot dom äldre som tittar nyfiket på mig. Kommer fram till prästerna och försöker se cool och asbekväm ut medans jag ber den Helig Anden om lite styrka att inte börja fnittra då den stressande situationen börjar göra mig fnittrig. Lyckas dock ta emot både bröd och doppa brödet i kalken utan nått större misstag eller nått hysteriskt fnitterattack. Dom flesta kvinnorna jag sett har nigt mot korset men jag känner mig inte bekväm med det utan jag tittar upp lite och tänker för mig själv en egen tackbön för uppoffringen och går tillbaka till bänken. Tänker lite för mig själv på väg tillbaka att om jag niger eller inte niger hänger nog inte på om jag kommer till himmelen eller inte. Kunde inte undgå tänka vad skulle en okristen tänkt...
Efter mässan så var det uttåg ut kyrkan. Prästerna hade ställt sig vid utgången och tog alla i hand, eftersom jag satt längst bak var jag först fram. jag tackade för predikan och prästen höll kvar handen du vet en sån där berömd "några sekunder för länge för att vara bekvämt" och sa, du är varmt välkommen att stanna på kyrkkaffe!
Nu var jag så ovan, obekväm och jag vet inte...i vilket fall som helst så såg han nog min "stressförvirrelse"och tillade snabbt efteråt att man inte behövde gå på kyrkkaffe, det var helt frivilligt. Lite "tjurig" som jag är så sa jag "jag vet.. " tackade och gick.
Så jag följde inte mina egna riktlinjer för projektet att stanna på kyrkans kyrkokaffe. Men det kändes jobbigt att gå över en parkering in i ett hus jag inte visste jag skulle ta vägen i och på det helt ensam...det blev för skrämmande för mig faktiskt.
Jag ska ge Tingsås Församling en ny chans. =)
Vi får se vad det blir för kyrka på Söndag =) Förra helgen jobbade jag och kunde inte gå i nån.
Ha nu en fantastisk helg!
God bless you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar