Projekt Med vassa armbågar 2014

Det var ju ett tag sen man använde sig av min gamla Uganda blogg...sisådär 4 år sedan...(!!!!!!!)

Men nu har jag tänkt börja igen. Med ett syfte. Att berätta om min resa att det är svårt som kristen att komma in i en församling. Ja, det låter sjukt. Sjukt dumt. Sjukt konstigt. Sjukt märkligt. Sjukt helt enkelt!

Det hela började egentligen redan som tonåring. Kristen. Frälst. Övertygad. Borde vara en rätt lätt match som nyinflyttad till en ny kommun och då lämnat sin gamla kyrka bakom sig att komma in i gemenskapen. Kan man tycka.
Ett ord. Grupperingar.
Inget ont om grupperingar, det är väldigt mysigt och gosigt i dessa grupper. Människor mår förhoppningsvis bra och upplyfter varandra andligt och själsligt.
Som ny...huuuuu. Det.Är.Inte.Lätt. Just saying.
Det tog mig på ett ungefär..4 år att ta mig in i den församlingen jag sist tillhörde. Det blev inte under min tonårstid då. Jag hade hunnit bli "vuxen".
(Måste tillägga att jag menar gemenskapen hos församligen. Jag hade några vänner som fanns hos mig hela den här perioden och hjälpte mig orka hela vägen in i församlingens gemenskap)

Jag menar inte att man ska få gemenskapen gratis..att den bara hockus pockus ska finnas där så fort nån sätter sin fot innanför dörren. Jag menar att det ska och borde vara en öppen gemenskap hos alla. En längtan att få sin "grupp" ännu större.
För att komma in i församlingen krävdes det, dels flytt in till staden. (Vilket givetvis hjälpte det mycket rent "ska vi ta en fika mässigt") Och ett större ansvarsområde som "krävde" uppmärksamhet. Då! Sa det pang i bygget. Då syntes man i församlingen. De gamla hälsade och pastorn kunde sätta sig ner vid kaffebordet.
Det var en fantastisk tid då, lång resa dit som krävdes ihålligt bussandes, körandes och engagera sig. Men belöningen kom. Och den kyrkan fick lämna då jag träffade min nu make. Som bor i Småland. Jag flyttade...igen.

Jag tror det är så här. När du kommer som kristen till en kyrka är du redan där ointressant. Säg att du är ofrälst och går till kyrkan. Du blir då ett uppdrag. En utmaning. Någon att lägga sin uppmärksamhet på. Vad har du att vinna på en kristen? Inget..den är ju redan frälst.
Du blir möjligtvis intressant om det saknas folk i städgruppen...(Den förfrågan fick jag väldigt tidigt...tror inte en okristen får det som första fråga)
Jag kan sjunga, jag kan spela flöjt(bättre än sången) och jag kan spela piano. Jag berättade det vid nått tillfälle och blev erbjuden att sjunga i kören. (FANTASTISK KÖR) men min längtan att få leda lovsång, vara med i lovsång..den fanns ändå kvar och blev inte riktigt besvarad i den församlingen.

Det här låter ju bittert. Jag är inte bitter. Mitt i allt detta fick jag möta Gud, utmanades, fick fantastiska vänner och god bibelkunskap. Dessutom är jag tacksam. Det förberedde mig nämligen för det som kom.

I Småland möttes jag av samma slags svårighet. Nu åt ett annat håll. Församlingen jag gick till först blev först ett gott möte. Pastorn intresserade sig för mig, fick veta att jag var kristen, blev glad att veta att jag varit en engagerad person i kyrkan och när hon frågade om min relationsstatus och mitt svar blev sambo...ja..då var jag helt enkelt mindre värd än en myra. Jag tänkte dock att NEJ! Det här ska inte slå ner mig, jag SKA in i en församling så jag gick på nått möte, fick nån nick av pastorn ett svagt hej kanske. Resten av församlingen hade redan rösta Nej på min förfrågan att hjälpa till i ungdomsarbetet. Tack vare min mans släktingar som gick i den kyrkan gick jag när dom gick. Dom flyttade senare och då avtog mina kyrkbesök. Tog dock upp min längtan för lovsång som brann och brinner starkt i mig och en fantastisk kvinna i den församlingen tog in mig i sitt nybildade lovsångsteam. Mitt instrument blev sång och flöjt. Lycka. Nu tänkte jag ändå att nu blir det lättare. Första träningen för mig och pastorn ska ha en "föreläsning" för lovsångsteamet. Märker att alla är lite fundersamma..varför då? Dom har inte fått nån tidigare?
Pastorn berättar om faran att använda sig av kristen musik för att framhäva sig själv och upplyfta sig själv. Lovsång är den renaste och klaraste form av tillbedjan och bön till Gud och den ska inte fläckas ner av personer som vill framstå som soloartister. Så därför berättade hon hur illa det är om nån sjunger en "solovers"(Som dock min ledare struntade i sen..) Det kan vara en ren tillfällighet...jag kände mig dock oerhört misstrodd.
P.ga av tidsbrist kunde jag inte fortsätta i lovsångsteamet men teamet var urgulligt och fantastiskt.

Det har nu gått nått år sedan detta och jag har inte gått till nån kyrka. Jag ber för mig själv, lovsjunger i bilen, hemma och vid pianot. Känner dock att jag behöver och anden behöver koinonia. Andlig gemenskap.

Därför har jag funderat länge och väl på ett projekt jag kallar. Med vassa armbågar.
Där jag vill se hur olika församlingar öppnar upp sig för en ny kristen människa.

Har olika kriterier. ;)
Får jag nått handslag av någon ANNAN än mötesvärden?
Får jag leende/nick av pastor/präst/ledare?
Någon som hälsar och frågar mitt namn?
Blir jag förfrågad att stanna på kyrkkaffe?(om detta erbjuds)
Får jag sällskap vid bordet när jag sätter mig ner?

Hur jag kommer gå tillväga med projektet.
Jag går till en kyrka jag tror jag är anonym i. ( De kyrkor jag redan varit i kommer inte vara med i projektet)
Jag kommer att gå ensam.
Sätta mig längst bak. (Typiskt ny)
Ha bibel framplockad.
Sjunga när jag kan sjunga och vara så engagerad jag kan i mötet.
Stanna på kyrkkaffe om det erbjuds i den kyrkan.

Ett projekt ja kommer att testa i alla olika kyrkliga samfund. (Som jag har nära mig där jag bor)
Längs vägen hoppas jag kunna bli motbevisad att det ska vara svårt som kristen att komma in i en gemenskap. Längs vägen hoppas jag att jag får höra fantastisk undervisning och längs vägen hoppas jag att genom mina upplevelser få dig att kanske tänka efter...hur är det i min församling? Har vi verktyg för att fånga in dom kristna som kommer. Är vi öppna? Är vi välkomnande? Är jag välkomnande? Vad gör jag för att hjälpa en syster eller bror hitta sitt andliga hem i världen?

Nu har jag redan hunnit starta projektet innan bloggen blev klar så en kyrka ska få sin beskrivning i ett inlägg i veckan.

Med mycket kärlek, värme och Guds oändliga nåd och ljus.

Maria-Therese Davidsson